Jag vet att jag kanske inte alltid varit den lättaste tonåringen att hanskas med, men det är ingenting om man jämför med mina bröder, eller vissa andra ungdommar i min ålder. Det är ändå aldrig ni som har sett mig aspackad, skrikit på mig att, "FAN MY, INTE OKEJ!!!!" Jag har aldrig kommit hem hög, och jag brukar inte så ofta säga ifrån, även om jag kanske tämjat lite på gränserna har jag alltid kommit hem om ni bett mig.
Men jag känner att det finns en gräns, jag är fan snart 17, jag kan ta hand om mig själv och har gjort det ett tag. Har varit ensam hemma i veckor förut, och om jag inte kommer få vara det nu, blir det tyvärr krig. Då strejkar jag. Så som jag kan göra, så som ni aldrig har sett mig, för trots att vi står nära varann så har ni aldrig få tagit smällarna, ni har aldrig fått skämmas över mig, bara fått höra i efterhand vad jag varit med om. Det är så sjukt att vi är blodsband men ändå inte känner varann på så sätt.
Snälla, låt mig bara få vara självständig. För jag mår bra av det, och idag är en bra dag.
Nu har jag fått en andra chans, nu vet jag att det kan, och förmodligen kommer hända igen. Nu är jag starkare än någonsin. Så länge man bara har kul så gör det väll ingenting? Bara man inte låter känslorna styra. Jag kan inte förlora nu, för jag har fan allt jag vill ha. Jag känner till gränserna och det gör dom åxå nu. Fan, älska livet.
Kände att jag lägger upp världens sexigaste bild.
Ibland känner man sig ensamast i världen, man deppar ner sig själv och inser att livet inte alltid är så roligt. Ibland mår man så dåligt att man bara ligger på golvet och gråter tills man får migrän, men jag har lärt mig en sak i livet, en sak som inte går att köpa, eller en sak man inte kan bestämma över, och det är min bästavän. Hennes namn är Frida Romar.
När man deppar ner sig på bloggen, skriver att, fan, jag orkar inte mer. Då skriver hon världens sötaste/finaste/gulligaste kommentar om att, jo My! Vi klarar det! Och varje gång dör jag inombords, hon är en åkta vän, hon har alltid varit det, Varje gång jag har mått dåligt, har jag ringt eller smsat och hon har alltid gjort vad hon har kunnat för att finnas där för mig. Sånna som henne finns det inte många av, och jag måste gjort något JÄÄÄÄVLIGT bra i livet för att hon finns där, alltid, och jag tvekar inte en sekund på det. Jag älskar henne, av hela mitt hjärta. Jag vet inte vad jag ska göra för att vara lika bra som henne, kunna stötta henne på det sätt som stöttar mig. Det sårar mig, för hon behöver det bästa, hon förtjänar det.
Vi träffades 2008 tror jag, och även fast vi har haft svackor ibland, det har gått flera veckor ibland utan att vi har pratat, har vi alltid kommit tillbaka, till där vi ska vara. TAJTA SOM FAN. För jag älskar denna brud, och jag kommer aldrig släppa henne, och om hon någongång säger pp kontakten har jag ingen aning om vad jag ska göra.
Soldater, gonom vått och torrt, det vi har gått igenom tillsammans är svårt att slå, vad som än händer ringer jag alltid dig först, för du är min livscoatch, och du gör mig lycklig, så sjukt lycklig.
Fem år tillsammans, låt oss vandra upp till 100. Jag finns alltid här bäjjbäjj, hoppas att du vet det. ALLTID. <3
Jag tänker inte bli trampad på, jag tänker inte ta någon skit. Aldrig mer. Jag har inte gjort det idag, tänker inte göra det. Tänker visa att ingen bestämmer över mig. Jag har ett eget liv, med egna saker att göra, har inte alltid tid för bitches. BROS BEFORE HOES liksom. Jag älskar livet, ni ska veta det. Även när jag har det som sämst, så älskar jag livet innerst inne, alltid.
Jag fattar inte varför jag alltid, ALLTID gör samma sak. Låter bli sårad, fast jag är inte ledsen, jag är less, och typ fundersam. vad hände? I donno main, vet ni varför jag inte vet? Jag kommer inte härifrån, trots att vi snackar samma språk har vi inte samma koder. Ni förstår er inte på mig, och jag förstår ingenting av er.
Fan vad töntig jag är, hahah. Men ändå, jag fattar inte.
Jag mår så otroligt otroligt dåligt. Och det värsta är, att det bara är mitt fel. Endast.
Har svikit seriöst alla äkta vänner jag har kvar. Endast för att jag själv har mått kasst, och hur egoistiskt är inte det? Har alltid bara velat hjälpa till, men istället har jag bara gett falska förhoppningar, och lögner, trots att det inte alls var meningen. Själv hatar människor som gör sånt, och så är jag likadan? Att säga att jag är ledsen läker inga sår, men jag vill att människor ska veta att jag ångrar detta. Jag ångrar aldrig något, utan dehär. Måste bevisa att jag faktiskt inte ville såra någon, men hur gör man? Tar man avstånd? Visar man att man är där? Skickar man blommor? Snackar man om hur bra personen är?
Hur säger man att det faktiskt inte är personen, utan att det faktiskt är jag? Hur säger man att man inte har kunnat tänka utan att explodera? Hur säger man att tre timmar av mitt liv förändrade mitt liv och gjorde mig så sjukt deprimerad att jag fortfarande skakar? Hur säger man att man ville vara där mest av allt, men inte kunde för att kroppen vägrade ?
Hur är man en vän? Vill bara ligga här, dö i ångest. Samma sak som jag gjort i tre dagar nu. Blir det bra någongång?
fanmysanvafanhållerdupåmed,dugörbortdigsomfan. Förtänar inte att bli förlåten.
Nu sitter jag här på mitt golv igen. De var ett tag sen nu. Har fett med ångest. För fem dagar var jag en helt annan brud, livet vänder på en femma, på gott och ont. Har aldrig mått bättre, för detta är väll ändå vad jag ville, ajjt? Varje handling har konsekvenser. Men jag orkar inte ångra ngt. LEVER FÖR STUNDEN JAO.
Om en halvtimme har jag dygnat. Känns bra, för nu har jag druckit fett mycket kaffe och jag är extremt yr. Sådär yr jag var förr, när jag inte mådde bra. Nu mår jag bra, men av någon konstig anledning gillar jag att må såhär, de för mig att känna mig levande, jag känner att jag har känslor, att jag är sårbar.
Känner mig extremt glad idag, jagvillbaraattklockanskablityp10. 2013 kommer bli ett grymt år. Älska livet.
