Tänk om du var jag

Jag vill tacka min medryttare. För allt. Vet inte vad jag skulle gjort utan henne. Asså på riktigt. Kan inte beskriva med ord hur hon verkligen hjälp mig, och jag är skyldig henne ett stort tack, vet inte hur jag ska kunna bevisa min tacksamhet, och hon är så godhjärtad att hon inte vill ha något. Men om hon var jag, då skulle hon förstå. Då skulle hon veta hur lycklig jag är över att "fått" just henne.

Denna speciella tjej heter Julia Wester, och hon har ett hjärta av guld. Plus att hon räddat mitt nyår! <3

Tack för att du räddat både mig och Danny, du är min ängel. <3

Han bara stack iväg, utan att vända sig om.

Hemma om en vecka, men jag tänker inte framåt, tar inte dag för dag, utan sekund för sekund. Leva för stunden, men vet aldrig vad som händer sen.


Lögner föder lögner men sanningen finns alltid där.

Snart är det nyss år, och verkligen allt har förändrats... Eller? Är det bara jag sm har växt till mig kanske? Hela mitt tankesätt är annorlunda, kanske håller jag på att bli en halvgammal dryg tonåring.

Jag tar mer plats nu, säger allt jag tycker, är mognare, orkar inte spela spel eller ljuga. Jag har börjat prioritera annorlunda, vilket är både bra och dåligt.

Det ända jag egentligen vet är att äkta vänner stannar, vad som än händer, och det är ändå det viktigaste.

Mina nyårslöften:
Skaffa jobb
TA HAND OM SKOLAN
Verkställa allt jag vill göra.


Fett som bacon

Shulululu folket.
Sitter här på flyget och chillar galet, påväg till min mamma. Mormor och Philip sover, solen går upp över molnen utanför fönstret, feels good, tror att detta kommer bli den bästa Barcelonaresan ever, och imorgon drar jag till Valencia och ska kolla fotboll ensam med Philip,de kommer nog bli najs tror jag.

Har typ accepterat allt nu, orkar inte oroa mig för imorgon, jag har inte tid att dö. Har accepterat att julafton inte kommer ha ngn snö, att vi inte kommer att ha ngn julgran och att nyår kommer firas nyktert på en nattklubb med min/a broder/öder. Det kommer nog att bli ganska mys ändå.


Om jag drömmer är det dagdrömmar.

Jag hatar alla. Jag hatar allt. Jag tänker bara på mig själv. Är rädd för att jag vet att jag själv gör fel. Orkar inte bry mig. Gör allt jag inte bör. Vill bara vara ensam i världen så jag kan känna känslor.

Jag skrattar, jag ler, och jag menar alla mina handlingar, det känns bara som att ingenting är värt någonting. Det är så lite tid, så mycket saker att göra, så mycket jag inte kan göra.

Önskar bara att jag hade vänner, men ingen som brydde sig om mig, då hade jag kunnat göra vad som helst.

Drömmer bara mardrömmar, det är klart att man inte vill sova då, men jag behöver sova för att kunna vakna, kan inte dygna, min kropp klarar inte av det.

Fuck y'all, pallabry.

Lever ett jävla YOLOliv, känner att jag aldrig bryr mig, om något alls.
Fast det är ju egentligen inte sant.
 

Daddy, why do I still cry when I lose a friend?

En fin helg har det varit, med fina människor, och vackert godis.

Madre fyller år idag, hela fyrtionio, grattis på henne.

Sluta inte tro på mig.

Varför tror jag att alla hatar mig ? Jag har börjat tro att jag ensam, att ingen vill vara med mig, och att jag alltid gör fel. Börjar tro att min bror inte litar på mig, att min mormor svikar mig och samma sak med min mamma. VARFÖR I HELVETE TROR JAG DET?!

Min familj tror på mig, jag har vänner som tror mig, jag måste inse det. Jag är aldrig ensam. Det är som att min själ vill vara ensam och vara stark. Jag vill så gärna ha starkt psyke, men sanningen är att jag blir svagare för varje år.

Hur kunde det bli såhär?.. Ska iaf till en kurator imorn, känner att jag behöver det, iallfall en månad.


RSS 2.0