kentsdotterns

Ledsen att jag varit så bitter, stel, störd. Men jag saknar dig. Du är min andra hälft ju förfaaan (den bra halvan). Och ibland tänker jag tillbaka, och tänker på hur jävla crazy vi var. Man kan ju säga att vi blev gamla i förtid ;) Längtar till Barcelona (R kmr förmodligen inte vara med, han ska jobba i norge). Puss kompis.

Hej världen. Då var jag här igen.
Jag har så höga förväntningar, på allt som händer, även fast jag vet att jag inte bör ha det, för jag blir så ledsen när det inte går som jag vill, så som jag hade trott. Ändå så är det som att jag bara kastar mig in i min drömvärld, och när jag öppnar ögonen, och inser att det inte är som jag har drömt, är det som att jag faller. Ändå vill jag visa mig stark, visa att jag inte har känslor. Vill vara en sten, men inom mig så exploderar jag, och går sönder.

Jag vill vara den som hen tänker på. För jag tänker på hen jämt. Tänk om du var jag, jag var du. Det är som att jag vill skratta för att jag känner denna känsla, men vill gråta för att jag är för förväntansfull. Sen är det som att jag gör det till en så stor grej, och vafan är poängen med det?! Så jag spådde om det, och det gav mig mer ångest.

Kan jag inte bara vara lycklig och skita i allt?

 

Så extremt trött. Dålig uppdatering, ni vet att det blir så när jag mår bra. Vi hörs igen när jag mår piss, puss.

De är som att alla tar avstånd, som att jag har gjort någonting fel. Som att, jag gick ner mig totalt och ingen ville vara den hjälpande handen, som att jag hade blivit en ensamvarg, eller var jag de innan också, utan att veta om det? Det är som att alla tittar sorget på mig, och frågar, hur mår du? Och man känner verkligen att dessa människor bryr sig, men vågar ingenting annat än att fråga frågan, när jag svarar att jag mår bra, ja men då är det bara att gå vidare med livet. De är som att alla lever och njuter av livet, och jag kommer och drar ner alla i skiten, för alla mina närmaste verkar inte må så bra nu, eller så är det bara att känslorna vågar visas, eller så är det bara jag som inte vågat se detta innan?

Jag har mått bra hela mitt liv. jag mår bra. Jag är bara ledsen, för jag ser en efter en av mina gamla soldater, sticka iväg för att leva livet, medans jag sitter här, och tycker synd om mig själv, utan anledning faktiskt. Eller, det är inte som att jag tycker synd om mig själv, jag har bara börjat fundera över saker och ting, och undrar varför jag inte är den roliga människan längre, jag är inte den som människor tänker "amen, vi ringer mysan, hon är rolig". Sånt händer inte längre, för jag har dragit mig tillbaka. Jag lever inte ohälsosamt, bara, fattigt, och svennigt. Eller nej, inte ens det. För på mina helger, ser jag människor som festar, kör lite YOLO, blir fulla, hånglar runt. Jag ser dom, i mitt fönster, på väg till mormor, på facebook och andra medier. Själv, så sitter jag här. Vid min dator, och tänker att, detta, detta är livet. Sätter mig ensam i min soffa och tittar på tv, eller ligger på golvet. För jag orkar inte festa, inte som förr. Jag orkar inte komma hem, med den feta ångesten dagen efter, berätta för min bror att, vi chillade bara igår. Klarar inte av det, ingen vet vad han har gått igenom, men det ända jag vet att jag inte vill tynga ner honom, jag vill inte vara en börda. Vill inte ge honom ångest, eller få honom att göra saker han inte vill. Så jag sitter här, på mitt golv, med min dator, och ser världen passera förbi.

... Eller inte.

Åh vilken brutal jävla ångest jag fick nu. Allt plujgg på än gång, plus att jag tränade till fel glosor och man bah, GAH, VADFAN ÄR GREJEN?!?!?!? Gå och dö liksom, jag orkar inte. Vill bara ligga under en sten och dö. Äta havregrädde med äpplen.

Tom. Ångest. Har aldrig mått med ångest så länge, vafan händz?