kentsdotterns

Hej världen. Då var jag här igen.
Jag har så höga förväntningar, på allt som händer, även fast jag vet att jag inte bör ha det, för jag blir så ledsen när det inte går som jag vill, så som jag hade trott. Ändå så är det som att jag bara kastar mig in i min drömvärld, och när jag öppnar ögonen, och inser att det inte är som jag har drömt, är det som att jag faller. Ändå vill jag visa mig stark, visa att jag inte har känslor. Vill vara en sten, men inom mig så exploderar jag, och går sönder.

Jag vill vara den som hen tänker på. För jag tänker på hen jämt. Tänk om du var jag, jag var du. Det är som att jag vill skratta för att jag känner denna känsla, men vill gråta för att jag är för förväntansfull. Sen är det som att jag gör det till en så stor grej, och vafan är poängen med det?! Så jag spådde om det, och det gav mig mer ångest.

Kan jag inte bara vara lycklig och skita i allt?