kentsdotterns

Jag vet att jag kanske inte alltid varit den lättaste tonåringen att hanskas med, men det är ingenting om man jämför med mina bröder, eller vissa andra ungdommar i min ålder. Det är ändå aldrig ni som har sett mig aspackad, skrikit på mig att, "FAN MY, INTE OKEJ!!!!" Jag har aldrig kommit hem hög, och jag brukar inte så ofta säga ifrån, även om jag kanske tämjat lite på gränserna har jag alltid kommit hem om ni bett mig.

 

Men jag känner att det finns en gräns, jag är fan snart 17, jag kan ta hand om mig själv och har gjort det ett tag. Har varit ensam hemma i veckor förut, och om jag inte kommer få vara det nu, blir det tyvärr krig. Då strejkar jag. Så som jag kan göra, så som ni aldrig har sett mig, för trots att vi står nära varann så har ni aldrig få tagit smällarna, ni har aldrig fått skämmas över mig, bara fått höra  i efterhand vad jag varit med om. Det är så sjukt att vi är blodsband men ändå inte känner varann på så sätt.

 

Snälla, låt mig bara få vara självständig. För jag mår bra av det, och idag är en bra dag.