kentsdotterns

Ibland känner man sig ensamast i världen, man deppar ner sig själv och inser att livet inte alltid är så roligt. Ibland mår man så dåligt att man bara ligger på golvet och gråter tills man får migrän, men jag har lärt mig en sak i livet, en sak som inte går att köpa, eller en sak man inte kan bestämma över, och det är min bästavän. Hennes namn är Frida Romar. 

 

När man deppar ner sig på bloggen, skriver att, fan, jag orkar inte mer. Då skriver hon världens sötaste/finaste/gulligaste kommentar om att, jo My! Vi klarar det! Och varje gång dör jag inombords, hon är en åkta vän, hon har alltid varit det, Varje gång jag har mått dåligt, har jag ringt eller smsat och hon har alltid gjort vad hon har kunnat för att finnas där för mig. Sånna som henne finns det inte många av, och jag måste gjort något JÄÄÄÄVLIGT bra i livet för att hon finns där, alltid, och jag tvekar inte en sekund på det. Jag älskar henne, av hela mitt hjärta. Jag vet inte vad jag ska göra för att vara lika bra  som henne, kunna stötta henne på det sätt som stöttar mig. Det sårar mig, för hon behöver det bästa, hon förtjänar det. 

 

Vi träffades 2008 tror jag, och även fast vi har haft svackor ibland, det har gått flera veckor ibland utan att vi har pratat, har vi alltid kommit tillbaka, till där vi ska vara. TAJTA SOM FAN. För jag älskar denna brud, och jag kommer aldrig släppa henne, och om hon någongång säger pp kontakten har jag ingen aning om vad jag ska göra. 

 

Soldater, gonom vått och torrt, det vi har gått igenom tillsammans är svårt att slå, vad som än händer ringer jag alltid dig först, för du är min livscoatch, och du gör mig lycklig, så sjukt lycklig.

 

Fem år tillsammans, låt oss vandra upp till 100. Jag finns alltid här bäjjbäjj, hoppas att du vet det. ALLTID. <3