kentsdotterns

Dag, ska man säga två, som hästledig? Eller snarare hästlös? Dock känns det inte så mycket nu, kanske inte så konstigt eftersom att jag faktiskt var ledig, på slutet allt för ofta. De brukar kännas konstigt efter en vecka, och efter två veckor från stallet brukar jag be om att få åka ut och bara pussa på min fina häst. That's right, he's still mine, bara 1000 mil bort.

Så alla mina nära och kära, jag är djupt ledsen om jag är jobbig, deppig, överdrivet tyst, inte skrattar när jag ska eller whatever. För, jag har inte förlorat en ägodel, absolut inte, jag bryr mig inte om pengar på det sättet, (ända anledningen till att jag vill ha pengar är för att betala mina räkningar och ibland äta ute eller köpa nödvändiga ting) jag har "förlorat" min bästavän. Eller kanske inte förlorat, fel ord, jag har slitits bort från honom.

Idag har jag varit med min bror och T, och jag kan säga att dem har gjort att jag har tänkt på andra saker hela dagen, bra saker. Broshan bjöd oss på både middag och bio, han förstod verkligen hur ledsen jag var. Tacka för det.

Kanske detta blir en intressant blogg tillslut? En blogg om My Kentsdotter, som slets från, inte bara hästlivet utan även sin bästavän. Följ hennes kamp, dag till dag. HAH.