Kommer ändå aldrig få tillräcklig sömn..
.. Så det är lika bra att jag börjar skriva av mig på något jag började på för flera timmar sen, men min kära bror ville ha den istället, så jag gav den till honom innan jag skickade iväg blogginlägget. Kalla mig idiotisk, vilket han skulle gjort om han vetat om de hela, men jag gör det i tecken på respekt, även fast han inte ser det så gör jag det.
Men, det är inte det jag har hållit inne ett tag nu, utan det handlar om dåtiden. Dåtiden är något jag inte längre ofta tänker på, men när det väl händer brukar tankarna skena iväg, alltid till samma datum, alltid till samma år, och alltid samma lägenhet.
Året är 2002 då min pappa dog, i oktober. Har alltid undrat vad det var som egentligen hände, vem sa de där lilla extra som gjorde att allting spårade ur? Vad diskuterades det om? Egentligen är det onödigt, inget av det spelar någon roll, och det är inte som att jag vill ha svar på mina frågor, jag är bara nyfiken, för jag är ju trots allt människa.
Kent brukade alltid säga att "Det är alltid mest synd om gärningsmannen, och inte om offren" Och om man tänker på saken blir det så otroligt logiskt.
Ett offer får nästan alltid mest uppmärksamhet, människor kommer från överallt och välkomnar en med öppna ärmar, kramar om dem och säger att, "Det kommer ordna sig". Vänner och familj står alltid nära till hands, media tar över och även dom visar sitt fulla stöd, hjälp kommer från höger och vänster för att få denna människa att må bra, gå vidare. Glömma. Gömma.
Men det är inte lika lätt för gärningsmannen. Det är KLART att man ska straffa en människa om personen har begått ett brott, absolut. Men efter, vad händer då? Efter fängelset, eller bötern, efter alla hårda ord som kommer emot än, efter vänner och familjens ledsna blickar, efter den där dagen, då man äntligen är fri, är man bara det fysiskt.
Människor kommer fortfarande att fundera på varför personen gjorde som den gjorde, människor, inte alla såklart, men vissa, kommer fortfarande ge dig den där konstiga blicken. Människor kommer att se gärningsmannen som en helt annan person, och även om allt mellan gärningsmannen och dens föräldrar inte förändras kommer tankarna alltid finnas där. Det spelar ingen roll hur mycket gärningsmannen ångrar sig, spelar ingen roll hur mycket personen gråter, spelar ingen roll hur mycket personen lider inombords och förstör sig själv i hopp om att bli förlåten, för rampljuset kommer alltid att vara på offret.
När min mamma berättade min fars ord blev allting så ljust, och det gav mig ångest. Det fick mig att tänka vem jag egentligen var som person, att jag bara såg hur dåligt jag och MIN familj mådde efter detta. Vad jag har sagt till mina kompisar, och på vilket sätt jag målat upp min farbror.
Jag är fortfarande ledsen över vad som hänt, absolut, men det gav mig en helt annan syn på livet.
Men, det är inte det jag har hållit inne ett tag nu, utan det handlar om dåtiden. Dåtiden är något jag inte längre ofta tänker på, men när det väl händer brukar tankarna skena iväg, alltid till samma datum, alltid till samma år, och alltid samma lägenhet.
Året är 2002 då min pappa dog, i oktober. Har alltid undrat vad det var som egentligen hände, vem sa de där lilla extra som gjorde att allting spårade ur? Vad diskuterades det om? Egentligen är det onödigt, inget av det spelar någon roll, och det är inte som att jag vill ha svar på mina frågor, jag är bara nyfiken, för jag är ju trots allt människa.
Kent brukade alltid säga att "Det är alltid mest synd om gärningsmannen, och inte om offren" Och om man tänker på saken blir det så otroligt logiskt.
Ett offer får nästan alltid mest uppmärksamhet, människor kommer från överallt och välkomnar en med öppna ärmar, kramar om dem och säger att, "Det kommer ordna sig". Vänner och familj står alltid nära till hands, media tar över och även dom visar sitt fulla stöd, hjälp kommer från höger och vänster för att få denna människa att må bra, gå vidare. Glömma. Gömma.
Men det är inte lika lätt för gärningsmannen. Det är KLART att man ska straffa en människa om personen har begått ett brott, absolut. Men efter, vad händer då? Efter fängelset, eller bötern, efter alla hårda ord som kommer emot än, efter vänner och familjens ledsna blickar, efter den där dagen, då man äntligen är fri, är man bara det fysiskt.
Människor kommer fortfarande att fundera på varför personen gjorde som den gjorde, människor, inte alla såklart, men vissa, kommer fortfarande ge dig den där konstiga blicken. Människor kommer att se gärningsmannen som en helt annan person, och även om allt mellan gärningsmannen och dens föräldrar inte förändras kommer tankarna alltid finnas där. Det spelar ingen roll hur mycket gärningsmannen ångrar sig, spelar ingen roll hur mycket personen gråter, spelar ingen roll hur mycket personen lider inombords och förstör sig själv i hopp om att bli förlåten, för rampljuset kommer alltid att vara på offret.
När min mamma berättade min fars ord blev allting så ljust, och det gav mig ångest. Det fick mig att tänka vem jag egentligen var som person, att jag bara såg hur dåligt jag och MIN familj mådde efter detta. Vad jag har sagt till mina kompisar, och på vilket sätt jag målat upp min farbror.
Jag är fortfarande ledsen över vad som hänt, absolut, men det gav mig en helt annan syn på livet.
Kommentarer
Trackback
