Baby jag är din, tills du inte längre orkar vara min.
Jag har inte känt som jag känner nu på väldigt länge, och jag är glad över det. För jag har så ont i magen, är så tung i huvudet och ångesten har inte varit så här stor sen jag var i den där perioden.
Det är inte bara diskussionen jag haft om min dåtid som gör att jag mår som jag mår, utan även det att jag inte klarar av att vara i stallet längre, jag vill vara där, jag vill rida, vill ge Danny kärlek, men det är så otroligt svårt när man känner att alla tittar på en. "Jahapp, där är den oansvariga tonåringen" Och jag vet, JAG VET, att det är mycket ansvar med en häst, jag har hållit på med detta i hela mitt liv. Men det är inte lätt när människor inte ger än en chans, utan redan har förutbestämt att jag inte ska räcka till.
Nu är det inte så att jag vill att folk ska tycka att det är synd om mig, tänka att "hon är bara sexton år." Det är jag, men ålder är bara en siffra, det ända som gör mig mindre kapabel till vuxenlivet är för att jag inte får ett jobb, pluggar och faktiskt inte har en bil.
När jag åkte till stallet idag, var mormor med mig, jag vägrade att åka utan henne, nu för tiden åker jag inte ensam, om det inte är sent och ingen jävel är ute, men jag vågar inte ta den risken. När jag kom fram behövde jag mormors lugnande ord, och hon sa till mig att, "Andas djupt, det går bra, jag är här" Så jag gjorde som hon sa.
Jag är extremt konflikträdd, inte för att jag vill vara det, men när det är fyra tanter i stallet, som man alla har småkonflikter med, lir jag panikslagen. Så jag skyndade mig, nästan sprang och gjorde allt som behövdes göras. Hann inte säga hej till Danny, tänkte inte på det. Jag var / är för självupptagen.
Det är inte det att jag inte vill, det är det att jag inte vågar. fanfanfan vad töntig du är My. Nu är allt, precis som det var då, när jag bodde på landet och det var alltid en klump i både hjärta och mage. jagvillinte.
Det är inte bara diskussionen jag haft om min dåtid som gör att jag mår som jag mår, utan även det att jag inte klarar av att vara i stallet längre, jag vill vara där, jag vill rida, vill ge Danny kärlek, men det är så otroligt svårt när man känner att alla tittar på en. "Jahapp, där är den oansvariga tonåringen" Och jag vet, JAG VET, att det är mycket ansvar med en häst, jag har hållit på med detta i hela mitt liv. Men det är inte lätt när människor inte ger än en chans, utan redan har förutbestämt att jag inte ska räcka till.
Nu är det inte så att jag vill att folk ska tycka att det är synd om mig, tänka att "hon är bara sexton år." Det är jag, men ålder är bara en siffra, det ända som gör mig mindre kapabel till vuxenlivet är för att jag inte får ett jobb, pluggar och faktiskt inte har en bil.
När jag åkte till stallet idag, var mormor med mig, jag vägrade att åka utan henne, nu för tiden åker jag inte ensam, om det inte är sent och ingen jävel är ute, men jag vågar inte ta den risken. När jag kom fram behövde jag mormors lugnande ord, och hon sa till mig att, "Andas djupt, det går bra, jag är här" Så jag gjorde som hon sa.
Jag är extremt konflikträdd, inte för att jag vill vara det, men när det är fyra tanter i stallet, som man alla har småkonflikter med, lir jag panikslagen. Så jag skyndade mig, nästan sprang och gjorde allt som behövdes göras. Hann inte säga hej till Danny, tänkte inte på det. Jag var / är för självupptagen.
Det är inte det att jag inte vill, det är det att jag inte vågar. fanfanfan vad töntig du är My. Nu är allt, precis som det var då, när jag bodde på landet och det var alltid en klump i både hjärta och mage. jagvillinte.
Kommentarer
Trackback
