kentsdotterns

Måste släppa all ångesten.

Hur ska jag klara av det? Jag kanske håller på att bli galen. Vi har inte hållt kontakten på länge, vi har inte varit så nära som jag har velat, men jag har alltid haft ditt nummer, och vetat att du finns här, det är din plikt att finnas hos mig, för mig. du sa att du aldrig skulle lämna mig, snälla håll det löftet, jag vill ingenting hellre.

Jag kanske är egoistisk, och jag kanske överdriver, men jag är rädd, för att någon överhuvudtaget ska försvinna.

Hur många gånger har inte min mamma varit nära på att dö? Och mormors dödsångest. Varför finns det så mycket död runt om mig? Varför fortsätter jag att deppa? Varför ser jag allt det från den dåliga sidan? Varför har jag blivit sån? Jag vill inte vara sån.

Därför tänkte jag hålla allt hemligt, men jag klarade inte av det heller, nu vet både mamma och din närmaste det. Jag vet inte hur jag ska tackla allt. Jag mår så bra när jag inte är ensam, jag behöver människor. Så fort dom är där blir allt ljust igen, det är jag tacksam över.

Men över till ämnet, jag ber en bön för jag vill inte att du ska dö. Ingen vill det.