Jag vill vara fri, jag vill inte fängslas.
Jag har två val nu, antingen tar jag tag i mitt liv, NU. Jag har inte så jävla mycket tid på mig, eller så skiter jag i allt och du vinner över mig. Det skulle vara skönast så. Men det skulle inte vara rätt, jag är inte sån. Om vi ska tävla vet vi vem som vinner. Jag är stark när jag vill, jag är inte svag bara för att jag gråter. Och det är sant!
Egentligen vill jag bara åka nu, nu, NU. Till flygplatsen, till min hund och min mamma. Jag vill känna mig behövd, saknad, älskad. Vem vill inte det? Alla vill vara saknade. Punkt slut. Eller egentligen vill jag inte åka, jag vill vara där och komma hem. Och vara lyckig. Stanna hemma, skaffa jobb. Men ingen vet vad som händer, ellerhur? Jag kanske stannar där längre än väntat. Ingen vet.
Just nu vill jag bara, gräva ner mig. I ett hål, och komma upp igen när någon ropar mitt namn. Jag orkade verkligen inte VERKLIGEN inte med skolan. Människorna i skolan gjorde det lättare, men nu är det så hopplöst. Jag är ensam, ni har varann. Jag orkar inte med det, jag har mina vänner, men jag måste klara det här själv. Så är det alltid i slutändan, man måste klara av allt själv.
Nu vet jag inte hur jag ska göra imorgon. Fan, jag hade ju byggt upp allting, nu är allting förstört och jag måste börja om från ruta ett. Jag håller på att gå in i väggen, igen.
Kommentarer
Trackback
