kentsdotterns

De är som att alla tar avstånd, som att jag har gjort någonting fel. Som att, jag gick ner mig totalt och ingen ville vara den hjälpande handen, som att jag hade blivit en ensamvarg, eller var jag de innan också, utan att veta om det? Det är som att alla tittar sorget på mig, och frågar, hur mår du? Och man känner verkligen att dessa människor bryr sig, men vågar ingenting annat än att fråga frågan, när jag svarar att jag mår bra, ja men då är det bara att gå vidare med livet. De är som att alla lever och njuter av livet, och jag kommer och drar ner alla i skiten, för alla mina närmaste verkar inte må så bra nu, eller så är det bara att känslorna vågar visas, eller så är det bara jag som inte vågat se detta innan?

Jag har mått bra hela mitt liv. jag mår bra. Jag är bara ledsen, för jag ser en efter en av mina gamla soldater, sticka iväg för att leva livet, medans jag sitter här, och tycker synd om mig själv, utan anledning faktiskt. Eller, det är inte som att jag tycker synd om mig själv, jag har bara börjat fundera över saker och ting, och undrar varför jag inte är den roliga människan längre, jag är inte den som människor tänker "amen, vi ringer mysan, hon är rolig". Sånt händer inte längre, för jag har dragit mig tillbaka. Jag lever inte ohälsosamt, bara, fattigt, och svennigt. Eller nej, inte ens det. För på mina helger, ser jag människor som festar, kör lite YOLO, blir fulla, hånglar runt. Jag ser dom, i mitt fönster, på väg till mormor, på facebook och andra medier. Själv, så sitter jag här. Vid min dator, och tänker att, detta, detta är livet. Sätter mig ensam i min soffa och tittar på tv, eller ligger på golvet. För jag orkar inte festa, inte som förr. Jag orkar inte komma hem, med den feta ångesten dagen efter, berätta för min bror att, vi chillade bara igår. Klarar inte av det, ingen vet vad han har gått igenom, men det ända jag vet att jag inte vill tynga ner honom, jag vill inte vara en börda. Vill inte ge honom ångest, eller få honom att göra saker han inte vill. Så jag sitter här, på mitt golv, med min dator, och ser världen passera förbi.

... Eller inte.

Åh vilken brutal jävla ångest jag fick nu. Allt plujgg på än gång, plus att jag tränade till fel glosor och man bah, GAH, VADFAN ÄR GREJEN?!?!?!? Gå och dö liksom, jag orkar inte. Vill bara ligga under en sten och dö. Äta havregrädde med äpplen.

Tom. Ångest. Har aldrig mått med ångest så länge, vafan händz?

Jag vill bara sjunka ner till den låga nivån som ni ligger på, har lust att lägga mig och skrika ut allt du faktiskt borde skämmas över, och då är det inte något om hur du lever, eller riktigt hur du lever ditt liv, utan hur du behandlar människor, om hur du på riktigt höjer överklassen och spottar på dem andra, hur du behandlar dina "bästavänner" som du snackar skit om.

Men jag vill inte vara sån, vill alltid vara en sån person som vänner vet att dom kan lita på, utan att jag dömer eller skickar vidare. Det är så jävla patetiskt.

Jag vill inte säga att jag är bättre än dig, för jag är inte bättre än någon, men jag kan iallafall säga att vi lever på olika nivåer.

Nä, jag klarar inte av att vara hästledig mer än en vecka, så nu har jag fråga när jag ska komma och rida, ska dock bara göra det två ggr i veckan, det känns tillräckligt.

Hoppas att jag gör rätt val nu.

Tänk på att man kan må lika bra som dåligt, fatta vad lycklig man kan bli!

Ont i magen, har haft en fett bra dag, men varje gång jag är ensam mår jag så dåligt, vill bah bryta ihop. Men jag har världens bästa vänner, jag älskar er, ni vet vilka ni är, vad skulle jag gjort utan er?

Äter inte och sover inte som jag brukar längre. Vafan händer? allt är så oregelbundet. Alt är så konstigt, jag är inte depp, men vad fan är livet? Hade världens skumaste dröm, om att mitt liv gick ut på att gå runt och runt, på samma gata, inget annat hände. Jag bara gick, på gatan, som ett hamsterhjul. Tänkte alltid att, "jag måste vakna, MÅSTE VAKNA!" Men det gick inte, sen gick det upp för mig att, detta kanske är livet?

Sen började jag tänka på Danny, fanns han på riktigt, eller var han bara ett minne? Mitt pumpade av smärta, och jag har aldrig haft så ont, aldrig haft så ont, i drömmen var det som att hjärtat gick utanför min hud, som en tecknad film, och vet ni var det värsta var? Att jag inte sov. Jag bara försvann, i mina tankar. De var så underligt, varför händer sånt?

..Jag kanske ska börja äta.

Jag har så många hatare att jag inte längre kan räkna dem på mina två händer. Varför? Jo, det är så att dom inte gillar min stil, och vemfan gillar sin egen stil? Vad är ens egen egen stil? Har alla den?

Du hatar mig, tror att det kommer bli krig, men jag är ledsen, jag orkar inte hata någon, orkar inte bry mig.

Varför hata dig, du är min fucking bror. (Aleks, tystas ner)

Har precis gått upp, har sovit till och från, funderar på att lägga mig där igen,men mina drömmar vill inte ge mig frid, utan där är jag den onde också. Där har jag gjort allt fel.

Jag vet att det jag gjorde va de bästa, för båda, men jag trodde att jag skulle kunna packa ner hästlivet en kartong i taget. Istället fick jag packa ner allt på en gång, som att dra av ett plåster. Grät hela dagen, slutade konstig nog gråta när jag såg Julia och Danny, men de började igen när jag kom hem.

Min bror förstår mig. Men idag var jag hemma från skolan, orkar inte tänka, Har sån ångest att jag ligger och svettas.

Jag trodde att jag skulle klara av att gå upp, göra ngt, min bror frågade om jag ville gå på bio, jag tackade ja, men tror inte jag orkar. Imorse fick jag 2 hatsms och 2 missade samtal. Jag ringde mamma, berättade, men hon vände på hela situationen och sa att det, trots allt var mitt fel. Då gick det för långt, la på, började gråta och somnade. Men alla var somsagt emot mig där med.

Orkar inte sova längre, orkar inte äta, försökte äta lite choklad, för att bli lite glad, men det gick inte så bra. Det är inte så att jag inte är glad, jag vill må bra, men idag klarar jag inte det. Men om någon skulle komma hit skulle jag såklart le. Jag vill inte deppa ner mig, men mitt hjärta är skadat.

Vill skriva mer, men jag är levande död. Som om jag ligger i koma med ögonen öppna.

Vill vara sur, hata allt, inte bry mig alls och bara gå vidare.

Det går inte, jag är en person med alldeles för mycket känslor, så det slutade med att jag sitter här, på mitt golv, gråtandes med en Ben n' Jerry i handen. Kanske inte det kaxigaste jag har gjort.

Jag kollade en gång på en pjäs, som spelades på peace and love förra året, kände igen mig lite grann, men speciellt idag, för en kille berättade om att alla människor har en bägare, som fylldes med en droppe varje gång någon skällde på än, eller gick på ens tår om man säger så, och jag känner att jag är en droppe från att bägaren ska rinna över. Jag behöver få ut allt. Har lust att bara ställa mig och skrika på någon, som förtjänar det att, fan, varför tittar du ner på mig? Jag kanske inte är så jävla fattig längre, och jag kanske har nya fräscha kläder, och jag har en häst, fin lägenhet, bra broder, men du har fan inte gått i mina skor och du vet inte vad jag gått igenom för att komma hit.

Inte för att folk inte varit med om värre, men är så jävla trött på att folk dömer, utan att veta ett skit. om jag skulle berättat mina historier kanske du skulle hålla käften, visa lite fucking medkänsla och mena på att " jag visste inte att det var så," NEJ DET VISSTE DU INTE FÖR DU VET INTE ETT SKIT OM MIG. Hur ska du veta vem jag är, när inte ens jag vet det?

Tankarna cirkulerar och jag har ingen aning om vad jag snackar om längre, eller vad som händer, vet bara att det inte är bra.

Jag har inte känt som jag känner nu på väldigt länge, och jag är glad över det. För jag har så ont i magen, är så tung i huvudet och ångesten har inte varit så här stor sen jag var i den där perioden.

Det är inte bara diskussionen jag haft om min dåtid som gör att jag mår som jag mår, utan även det att jag inte klarar av att vara i stallet längre, jag vill vara där, jag vill rida, vill ge Danny kärlek, men det är så otroligt svårt när man känner att alla tittar på en. "Jahapp, där är den oansvariga tonåringen" Och jag vet, JAG VET, att det är mycket ansvar med en häst, jag har hållit på med detta i hela mitt liv. Men det är inte lätt när människor inte ger än en chans, utan redan har förutbestämt att jag inte ska räcka till.

Nu är det inte så att jag vill att folk ska tycka att det är synd om mig, tänka att "hon är bara sexton år." Det är jag, men ålder är bara en siffra, det ända som gör mig mindre kapabel till vuxenlivet är för att jag inte får ett jobb, pluggar och faktiskt inte har en bil.

När jag åkte till stallet idag, var mormor med mig, jag vägrade att åka utan henne, nu för tiden åker jag inte ensam, om det inte är sent och ingen jävel är ute, men jag vågar inte ta den risken. När jag kom fram behövde jag mormors lugnande ord, och hon sa till mig att, "Andas djupt, det går bra, jag är här" Så jag gjorde som hon sa.

Jag är extremt konflikträdd, inte för att jag vill vara det, men när det är fyra tanter i stallet, som man alla har småkonflikter med, lir jag panikslagen. Så jag skyndade mig, nästan sprang och gjorde allt som behövdes göras. Hann inte säga hej till Danny, tänkte inte på det. Jag var / är för självupptagen.

Det är inte det att jag inte vill, det är det att jag inte vågar. fanfanfan vad töntig du är My. Nu är allt, precis som det var då, när jag bodde på landet och det var alltid en klump i både hjärta och mage. jagvillinte.

.. Så det är lika bra att jag börjar skriva av mig på något jag började på för flera timmar sen, men min kära bror ville ha den istället, så jag gav den till honom innan jag skickade iväg blogginlägget. Kalla mig idiotisk, vilket han skulle gjort om han vetat om de hela, men jag gör det i tecken på respekt, även fast han inte ser det så gör jag det.

Men, det är inte det jag har hållit inne ett tag nu, utan det handlar om dåtiden. Dåtiden är något jag inte längre ofta tänker på, men när det väl händer brukar tankarna skena iväg, alltid till samma datum, alltid till samma år, och alltid samma lägenhet.

Året är 2002 då min pappa dog, i oktober. Har alltid undrat vad det var som egentligen hände, vem sa de där lilla extra som gjorde att allting spårade ur? Vad diskuterades det om? Egentligen är det onödigt, inget av det spelar någon roll, och det är inte som att jag vill ha svar på mina frågor, jag är bara nyfiken, för jag är ju trots allt människa.

Kent brukade alltid säga att "Det är alltid mest synd om gärningsmannen, och inte om offren" Och om man tänker på saken blir det så otroligt logiskt.

Ett offer får nästan alltid mest uppmärksamhet, människor kommer från överallt och välkomnar en med öppna ärmar, kramar om dem och säger att, "Det kommer ordna sig". Vänner och familj står alltid nära till hands, media tar över och även dom visar sitt fulla stöd, hjälp kommer från höger och vänster för att få denna människa att må bra, gå vidare. Glömma. Gömma.

Men det är inte lika lätt för gärningsmannen. Det är KLART att man ska straffa en människa om personen har begått ett brott, absolut. Men efter, vad händer då? Efter fängelset, eller bötern, efter alla hårda ord som kommer emot än, efter vänner och familjens ledsna blickar, efter den där dagen, då man äntligen är fri, är man bara det fysiskt.

Människor kommer fortfarande att fundera på varför personen gjorde som den gjorde, människor, inte alla såklart, men vissa, kommer fortfarande ge dig den där konstiga blicken. Människor kommer att se gärningsmannen som en helt annan person, och även om allt mellan gärningsmannen och dens föräldrar inte förändras kommer tankarna alltid finnas där. Det spelar ingen roll hur mycket gärningsmannen ångrar sig, spelar ingen roll hur mycket personen gråter, spelar ingen roll hur mycket personen lider inombords och förstör sig själv i hopp om att bli förlåten, för rampljuset kommer alltid att vara på offret.

När min mamma berättade min fars ord blev allting så ljust, och det gav mig ångest. Det fick mig att tänka vem jag egentligen var som person, att jag bara såg hur dåligt jag och MIN familj mådde efter detta. Vad jag har sagt till mina kompisar, och på vilket sätt jag målat upp min farbror.

Jag är fortfarande ledsen över vad som hänt, absolut, men det gav mig en helt annan syn på livet.

Hovslagare: 800kr
Frisör: Över 500 kr säkert
Hårfärg: 70 kr
Synoptik: 2000 kr.
Saldo: 200 kr

Jag har verkligen inte råd att leva nu. Får inte mitt studiebidrag på ett tag heller, så jag har ingen aning om hur jag ska göra. Mormor vill inte att jag ska ta hennes pengar, vilket är förståligt, men mamma har inte gett mig numret till bruden som EVENTUELLT har jobb till mig. Så jag ligger här och hoppas på att jag får det.

Det finns hatare som säger att man inte kan leva på hoppet, att man måste kämpa sig upp. MEN HUR FAN KÄMPAR MIG SIG UPP EGENTLIGEN?! Vad är att kämpa för något, jag har alltid undrat det. Vissa säger att jag "har kämpat med hästen" Nej. Jag har åkt till min häst i alla väder för jag har inget annat alternativ, han måste få sin mat och sitt vatten, annars är det kört. Hur ska jag göra för att kämpa med att få jobb? Ska jag åka till chefen och visa vad jag går för, eller?

Jag skulle gärna kämpa för någonting, jag fattar bara inte hur man gör. Hääääh.