kentsdotterns

Ta dig upp,

Jag fattar inte hur du känner, för jag har aldrig varit med om något liknande. Jag trodde att allt skulle bli bra, fort. Men du är så ledsen. Jag visste inte att du gillade honom så mycket. Men det blir bra, en dag. Du måste ta dig upp. Jag hatar att se dig så här. Okantaktbar. Det tar kol på mig, och jag kan inte säga att jag alltid kommer finnas där för dig. Ingen kommer alltid finnas där, men jag kommer finnas så mycket jag kan! Men jag är inte duktig på sånt, det är ju alltid du som har hjälpt mig.

Jag är ledsen, du är ledsen. Men vi tar oss upp igen, det vet jag. Bara du vill, och kämpar. För vi är systrar, vi klarar allt, tillsammas och enskillt. <3

Nej, du vet inte hur det här känns, det visste inte jag heller, innan vi åkte till Barcelona! Men på något hörn kan du förstå... Tänk dig att en person som du älskat intensivt under ungefär två månader plötsligt är helt borta. För det är ju så det är, jag har ingen kontakt med Hakim, han vill aldrig mera prata med mig. Jag kan inte se honom, för att han har tagit bort mig från Facebook. Om cirka fem dagar så kommer jag inte heller att kunna ringa comhem bara för att hoppas att jag kan få höra honom. Då kommer han att vara borta, för alltid, eftersom att han nu förmodligen hatar mig, eller kanske inte ens bryr sig om det som hänt. Så det känns som ett hål, ett stort jävla fucking äckligt hål i min kropp som bara växer och blir större för varje dag. Och i det hålet ligger massa tankar som tynger ner mig så att jag blir så tung så att jag inte orkar göra någonting alls, och såfort jag slutar prata om honom så rotar sig tankarna istället upp till mitt huvud och skriker på mig och får mig att gråta för att jag är en idiot som bryter upp med en kille som jag tycker så mycket om, för de tankarna ser inga av problemen, de ser bara det bra som var och kunde blivit. Så ungefär SÅ känns det. Och den dagen då du upplever känslan, om du inte redan gjort det, så kommer du förstå precis vad jag menar. Men även om du inte vet hur det känns, så kan du väl utifrån det här försöka förstå, snälla?

Och jag vill bara att allt ska komma tillbaka, jag vill att han ska komma hit till Stockholm och hämta upp mig, jag vill att han ska ringa mig varenda dag som innan, att han ska fortsätta kalla mig snäckan som han gjort innan, och det kanske är svårt att förstå, det var inte så länge men det var så intensivt, jag vill i alla fall bara att han ska ringa en sista gång och det kommer han aldrig göra för han vet troligen inte ens hur jag känner om han inte läser min blogg vilket han säkert inte gör och det gör så ont och jag vill bara ha dig här och skratta med dig, jag vill tänka på nåt annat men jag kan inte, det går inte och det gör för ont för att kunna lyfta sig!!!! :'(